Egentligen borde jag plugga. Egentligen tänkte jag skriva om helgen. Egentligen borde jag absolut inte sitta här. Egentligen är egentligen rätt överskattat.
Att skriva filosofitenta med feber var uppenbarligen ett vinnande koncept. På gymnasiet talades det om att det gick mycket lättare att förstå filosofi om man under läsningen konsumerade alkohol. På universitetet ska man skriva och läsa med feber och dra liknelser med viner - då får man plusbetyg och smileys.
Idag kom jag ut som moderat för några av mina kurskamrater. "Du som verkade schysst." Men jag lovade ta med kampanjmaterial i alla dess former och kände mig plötsligt mycket mer hemma än vad jag har gjort tidigare. Det är med all säkerhet någon psykologiskt, men nu är jag nöjd och helt tillfreds med min moderatroll och spädbarnskokare.
Vi hade gruppdiskussion och jag tog upp problemet med namn. Det visade sig att Markus hette Emil, Pontus hette Karl, Linus hette Jakob, Robin hette Erik. Robin var svår att säga hej då till, de andra kunde jag tackla. I övrigt heter kursarna Simon. Så länge de inte är tjejer det vill säga. De är betydligt jobbigare.
I helgen var jag i Stockholm. I samma kläder och samma smink som jag haft i 14 timmars tid gjordes ett besök på Café Opera på fredagskvällen. Det var en upplevelse. Vi stod på gästlistan för att få titta på 14-åringar i 30-åriga kvinnokroppar.
På söndagen träffade jag Johanna. Min brevvän som jag inte haft kontakt med på fem år. Jag hoppade och skrattade som en dåre. På insidan. På utsidan gjorde jag mitt bästa för att göra ett gott intryck. Egentligen hoppar jag fortfarande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men Johanna då, svårt med hej då! Det börjar dofta kärlek banemej:D
Men vi tycker om dig även när du lider av svår namnförlust!
Nej. Det har inte gått så långt att jag kan hysa kärlek till namn.
Det är bara i smyg som jag går svartklädd och gråter över att jag måste trotsa universella lagar och kalla en Robin för Erik. Inte mer.
Skicka en kommentar